Mörker

Hur, hur, hur är det tänkt att jag ska stå ut? Jag fick gå hit med sammanbiten mun och tårar så högt upp i halsen att om någon enda hade sagt ett snällt ord till mig så hade jag fallit i gråt. Jag har ett hål i magen som suger all kraft ur mig, panik i bröstet som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag vill vara var som helst men inte på jobbet. Jag vill vara under ett täcke och aldrig mer behöva gå ut men allra helst vill jag vara hos D som tröstar mig, och ändå är han den som får mig att känna så här.