Eld och svavel blod och sand i hatten

Jag är ett kärl för sorg just nu. Ont gör det: till tusen, till miljoner, till miljarder.
Mina ögon är varma och svullna och det känns som att jag bara ser hälften av vad jag brukar. Inåt ser jag min morfars stolta näsa, hans buskiga ögonbryn och hans fantastiska leende. Jag har alltid haft svårt att beskriva hur otrolig jag tycker att han och mormor är och har varit. Det finns inte ord, det finns bara en förståelse hos oss som har haft dem i vår familj. Och det räcker förstås.

I somras var jag och morfar på stan. Vi köpte tröjor och åt glass tillsammans på trappan på torget. Det var fint. Och förutom att jag klappade honom i sjukhussängen i helgen, så kramades vi ordentligt för bara en månad sedan.