Tredje dagen, minst, av tårar och panik. Jag var hos en ganska snäll doktor imorse. Jag ville ha terapi men jag vågade inte be om det. Jag fick Zoloft. Jag vet inte om jag vågar äta dem. Men jag måste väl.
Jag vill ringa D, men vill inte göra mer skada än nytta. För mig själv primärt. Ensamheten är ett kallt illamående. Jag hatar att det gör så ont. Varför känns det som att det är D som sviker mig så. Det är väl inte hans ansvar att jag ska må bra. Men som medmänniska kanske, önskar jag väl att han tänkte på mig och ville rädda mig.
No comments:
Post a Comment