Jag brukade drömma

Jag lever ett sorgset liv tycker jag. Jag saknar Stockholm och jag har inga pengar. Jag saknar att leva. Jag saknar att utan förbehåll kunna drömma och att kunna hålla kvar de drömmarna. Det är mycket svårt när någon du älskat dött. Det går att glömma sorgen under stunder och då går det att tänka att "jag kunde resa", "jag kunde skriva". Men det kommer alltid ett efteråt då allt känns meningslöst igen och drömmarna som ingenting. Jag läser om andras kvällar och nätter som är fulla av glädje, musik, alkohol, hångel och liv. Inte bara får de ha sin mamma kvar, utan de slipper ha den där sordinen på tillvaron som kväver all glädje förr eller senare.