boss

Att se Bruce Springsteen på TV gör mig glad och ledsen. Glad såklart för att det är fantastiskt bra musik. Och för att jag minns de gånger jag sett honom live. Ledsen för att jag minns den gång jag var på Ullevi med min mamma och min syster för fyra år sedan. Jag hade köat för biljetter en kall novembermorgon som kändes långt borta den försommarkvällen. Mamma var ganska nyopererad och lite orolig över hur hon skulle klara hela spelningen. Men det gick bra, vi satt i solen och hörde andra läktaren skrika "Andra sidan är ni klara?". Och konserten var lång och fantastisk. Vi bodde ett stenkast från Ullevi, och kvällen efter hörde vi vinden blåsa Atlantic City till oss på balkongen där vi stod. Men mamma fick jätteont och var tvungen att gå in. Och på nästa konsert med Bruce två år senare grät jag för att mamma inte längre levde.