Inte analys, sällskap

Jag behöver kärlek och uppskattning. Det är det som ska laga mig. Ja, jag har dålig självkänsla och sådär och är ofta dum mot mig själv. Och jag kan gå i terapi och jag kan försöka KBT-tänka om så att det blir mer harmoni. Men jag vet ju, att det jag behöver är sällskap om kvällarna. Någon som jag tycker om som klappar på mig och som tycker att jag är genuint bra och därför vill dela den mesta av sin tid med mig. Inte all förstås, men de där stora delarna. Vardagstid och upplevelser och sådär. D ringde mig igår. Vi har inte pratat ordentligt på länge. Jag blir så ledsen när jag inte hör något hopp om oss i hans röst. Jag önskar så han kunde tro på det. Och resten av livet känns som att det ligger framför mig i ensamhet.