Tragedi

Jag vill verkligen inte tycka det, men ibland tänker jag att jag är så väldigt tragisk. Det är fel att tänka så om sig själv, men vad ska jag göra när det sköljer över mig sådär överväldigande och jag känner mig ensam och liten och tragisk.

Tragisk för att jag så uppenbart för mig själv gör saker jag inte borde. Riskerar att må dåligt för en försvinnande liten chans till lycka. Och inte har vänner eller umgänge som ställer upp på sådant jag vill göra.

Kanske har det varit så att jag inte velat dela mitt liv och mina intressen med vänner. Jag vet det. Jag har velat ha mina förtjusningar i fred. Bara mina att tänka på och uppleva. Det kanske är fel. Jag vet inte det.

Jag balanserar oavsett på en slak lina.