I've fallen far down the first time around

Men den fullkomliga maktlösheten i att sitta och vänta! Det händer mig alldeles för ofta. Varför vill jag så mycket? Varför känns det som att jag är så ensam i allt jag vill? Varför är det ingen som synkar med mig så att jag inte behöver kämpa så mycket? Jag blir så trött. Och det blir snart försent och hela dagen blir då en evig väntan på nåt som aldrig blev. Det är väl bra att jag hoppas, men det gör så ont att göra det förgäves.