Maror

Gick trött genom trapphuset. Cyklade i oupphörligt regn. Det är fortfarande alldeles mörkt ute även fast klockan strax blir 9.

Det var en kort natt. Drömmer mycket mardrömmar nu. Kanske är det vaccinet, kanske stressar jag över något. Känner mig illa till mods också och tror att det är sura hormoner som gör mig less.

Kanske är det födelsedagen som gör mig orolig. Jag vet inte så noga. Men jag oroar mig för jobbet, att skorna inte ska passa. Men det är lite dumt. För så ofta trivs jag ju så bra.

Har inte pratat med D på länge och det känns konstigt. Tomt på ett ledsamt vis. Jag tycker egentligen inte att jag är dum och ful, men jag kan ändå inte skaka av mig känslan att det är något fel på mig.

Eller så här. Om jag tittar på mig och mitt liv från avstånd så tycker jag mig se att jag blivit över utan att förtjäna det. Och den ledsenheten jag själv känner över det söker motiven bakom för att skapa förståelse. Men svaren kan aldrig bli tillfredsställande, för sorgen vill inte ha logik. Den vill bara bli tröstad eller åtminstone bekräftad. "Ja, det är synd om dig. Du förtjänar så mycket bättre."