21+1

Kanske har medicinens verkningar nu gått ur kroppen helt. Fyra månader av inga som helst tankar på rädslan att bli lämnad. Och nu är jag som en tickande bomb. Som ett alldeles för utsträckt gummiband som kommer att brista när som helst.

Det har inte låtit som att det är så det ska fungera med medicinen. Utan mer som att den återställer balansen som sedan bibehålls.

Men tårarna bränner bakom ögonlocken, det ligger en gråtklump högt uppe i bröstet som bara vill välla fram. Det verkar som att jag har en förkylning i kroppen också, jag kan välja att hoppas att det är den som spökar.